Magin med Sverige

Djupet i Sverige

De Småländska skogarna utanför Västervik.

Sedan ett par veckor har jag varit i Sverige och det känns fantastiskt. Även att jag älskat min vistelse i Frankrike, så har jag ibland och på något sätt saknad de djupa skogarna, träden och mossan. Det är mina rötter trots allt, min balans, och den energi som gjort mig till den jag är idag. En plats jag behöver, oavsett mitt resande. En kväll efter en jordande promenad i naturen, satte jag mig ned och dessa ord om mitt hemland Sverige kom fram ur mig:

“SVERIGE”

Det finns ingen så tyst som du. Ingen så djup som du. Ingen så sann som du. Den gröna fasaden av löv och träd du låter oss se, är endast toppen av ett stort isberg av ditt överflöd. Från marken, drar du ned mig in i dina rötter, och låter mig andas in moder jord i mina mänskliga vener. Som en spegel, låter du mig minnas min egen inre natur. När jag vilar i gräset på ditt landskap och ser upp mot himlen, känner jag mina anhörigas röster, som leder tankarna in i en fascinerande kombination av trygghet, tradition och uppfinningsrikedom. I din fridfullhet händer många saker för den intuitiva, och du bjuder in mig till att komma på de mest ovanliga, expanderande eller glädjefulla idéer. Du låter mig plantera frön som sedan kan få gro i din rika jord och från det spridas vidare. Vildheten vrider sig runt min kropp och ingjuter mig med förmågan att vara en fritänkare, en inre äventyrare, en fredsmäklare, en helare och en som kommunicerar från din ryggrad. Lite blyg, lite självsäker, men alltid med din långsiktiga stadighet och gröna välmenande hjärta. Du är också generös med denna frihet, och låter andra länder få vandra i dina skogar, simma i alla dina många blå sjöar och bli förundrade över jordens ätbara rikedomar. Ibland beundrar jag verkligen allt som du är – ditt flöde, din kärlek, ditt helande. Men ibland på din scen, tycker jag att du inte utmanar eller inspirerar min energi tillräckligt. Att ditt lugn håller mig för stilla. Min själ behöver lite nya rörelser för att blomma i allt som är planterat. Den behöver observera andra skyar och vandra på andra jordar ibland också. Jag älskar dig, men behöver hela världen för att vara i ännu mer kontakt, och för att vandra min väg. Min själ finner din del av jorden att vara ett ankare – att vila vid, bli balanserad av, uppfinna tillsammans med, strukturera och växa sig stark hos. I denna livstid, ger du mig detta. Generöst. Och jag tackar dig. / Liselotte

Västerviks skärgård.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + tio =